Ena stunden är allt bra och andra stunder så känns allt motigt. Försöker verkligen tänka positivt och vara glad för det man har. Andra stunder känner jag mig så nere, jag försöker verkligen anstränga mig, var ju väldigt nere för nån månad sen, sakta men säkert började jag komma tillbaka och må bättre, men är jag på väg och må så dåligt igen? Vet inte, vill inte det.
Det blir lätt så när man är så mycket ensam och får ta så mycket ansvar. Blir lite jobbigt i längden att klara av alla hushålls sysslor ensam när man jobbar heltid, vet inte vad jag ska göra för att få Uffe och hjälpa till mer i hushållet. Nu blev Marcus sjuk igen, vi har ju sagt att vi ska ta varannan gång, jag tog förra gången han vart sjuk och nu vart det Uffes tur men han vägrade, för HAN MÅSTE JOBBA, han har inte råd att vara hemma säger han, då var ju jag tvungen att ta honom, kan ju inte skicka han till dagis när han har hög feber. Ibland känner jag mig så ensam i vårat parförhållande, kunde lika gärna bo ensam med barnen, får lika mycket uppskattning då som jag får nu. Men jag ville inte börja bråka med Uffe om detta här för att han skulle gå på sin farmors begravning idag och det är ju nog så jobbigt det.
Jaja, det kommer nog att bli bättre, kanske om tio år eller nåt sånt, fast det tvivlar jag, det har ju inte blivit bättre på dessa här tio år som gått.
Nej nu vill Emilja ha sin kvälls saga.
Godnatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar